Igår knaprade jag i mig på tok för många migräntabletter, slutade med speed resten av kvällen och runt halv tre somnade jag utmattad och med en grå gegga i hjärnan som bara slajmade runt, ja det blir så när man blandar treo comp, coffein tabletter och zoomig nasal, det går inte att få kontakt med hjärnan, den svarar inte, blir som en rastafari på uppåt tjack i form av flugsvamp och karl-johan.

Men idag vaknade jag utan migrän, glad tjej! Men va gör jag? Jag springer upp och ner i trapporna i ett försök att få lägenheten i topp skick innan de från England kommer, allt måste vara tipp topp! Igår målade jag hela altanen på fm, bara för att få den klar åt mamma och pappa. BTW har ni försök måla en altan vit med en migrän som knullar sönder din hjärna? gör inte det, jag rekommenderar det ej.

Men idag målar vi inte, idag plocka jag upp allt som ligger runtomkring, planerar hur tavlorna ska sitta, var nya sängen ska stå, ja allt som går att planera från ballkongen där jag har slagit läger i skuggan.
Med grannarna under gör jag ett glädjeskutt över att jag ska få åka till Övik nästa vecka, lugnet kommer tillbaka, me like! Saknar min familj däruppe, våra galna upptåg som vi daligen har. Jag är lyckligt lottad över att ha mina familjer, dom gör mig lycklig och speciellt att jag har min mamma som delar mitt intresse med hästar.

Men nu ska jag fortsätta planera, planera, planera...Och äta jordgubbar.

Idag har jag mött ett slags människoslag som gör mig totalförbannad. Jag skulle vilja kalla dem för översittare men eftersom jag inte kan hitta en exakt förklaring till ordet vet jag inte om jag skall använda mig utav det, jag tänker heller inte förklar exakt hur situationen var.

En människa som anser sig vara snäppet bättre än alla andra är hemska,vidriga, jag hatar dem. Att hela tiden behöva vara bättre än alla andra på allt.

Jag har inte de snyggaste kläderna, jag har inte mycket pengar vilket gör att jag inte kan köpa alla de nyaste sakerna och jag kan inte åka hit och dit hela tiden. Jag har inte den nyaste telefonen för jag klarar mig med den jag har, är inte intresserad av att ha en iphone eller den nyaste utav något märke, jag vill ha en ny men nöjer mig med den jag har.

Jag har ingen canon, jag är nöjd med min nikon. Jag har inte hundra objektiv till min kamera, jag är nöjd med det jag har, så länge man vet HUR man knäpper kort med en kamer och inte bara använder sig av auto så tycker jag det är okej. Så himla less på människor som måste berätta hur mycket saker och ting kostar, det gör mig spyfärdig, hatar det!

Att behöva bli nervärderad av människor för att man inte har det andra har är tragiskt, det gör mig illa. Jag vet att jag har en massa ärr på min kropp, du behöver INTE påpeka det, jag har gjort dem själv så nog fan vet jag att de finns där. Jag har inte den perfekta kroppen och tro mig jag är långt ifrån nöjd med den men börjar jag träna hårt stiger det mig åt huvudet och jag börjar svälta, är det, det du vill?

Min pappa 2 säger att han är glad när jag äter, jag vet hur mycket jag har skadat min familj genom att inte äta och hade det varit för ett år sedan hade jag fått panik när jag åt men nu kan jag hantera det, jag behöver inte kräkas efter allt jag stoppar i mig, jag måste inte banka huvudet i väggen för att få bort all ångest efter att jag har ätit.

Nu skiter jag i om du läser det här, var med för att jag behövde skriva av mig om allt, alla orden behöver ibland komma ut.

Så avslöjar jag allt, alla ord, alla tankar. Eller vänta behåller jag allt inom mig? Förvirringen är total, paniken i bröstet stiger, ångesten är hög. Innerst inne inser jag att jag inte kan, jag är för dålig för det hela, det kommer inte bli bra, men hur berättar man det? Kastar man det i ansiktet på personen och låtsas vara glad och säga att det inte gör något eller visar man sina sanna känslor och gråter och faktiskt är ledsen?

Mitt problem är att jag inte längre gråter, de har tagit slut. Jag önskar så att jag bara kunde sätta mig ner, gråta, lätta på trycket, känna mig fri. Men det går inte, det är igentäppt, inget får komma ut, bara in. Det är som en vulkan som man har lagt en sten i som inte kan pysa. Jag vet att en dag kommer det bli ett vulkanutbrott, ungefär som det som var på Island, jag kommer ödelägga ett land, kommer förstöra mer.

Men det är inte med mening jag gör det. Jag behåller allt inom mig igen för jag vill inte skada andra, vill inte att ni ska behöva "ta hand om mig" mer, jag klarar mig själv.

Ibland viskar jag för mig själv "jag klarar det" men jag börjar tvivla, börjar fundera på vad som är fel, vad som hela tiden går fel. Jag analyserar saker, jag överanalyserar saker och det är inte bra. Men det visste jag redan, ja alltså att jag är för psykologisk, jag skyller på alla psykologer som försökt prata med mig.

Min mamma har gått och blivit rejält sjuk, influensa typen så nu väntar jag bara på att det är min tur. Trevligt att bli sjuk när jag kom hem.

Ligger i min säng hemma hos mamma. Det känns tomt. Som att luften tog slut och minnen åter började flöda. En tanke ploppar upp som en clown hoppar upp ur en leksak, vips så kommer tårarna och orden tar slut och det är bara tårarna som bestämmer.

Minnena sitter i väggarna trots att man har bytt bostad, de följer med trots att man inte vill, de sitter i människorna, de följer med hur mycket vi än vill ta bort dem.

Saker händer. Människor dör, människor separerar, människor får barn, vi snurrar runt som i ett hamsterhjul utan stop och ingen skriker att de vill gå av, alla fortsätter att springa runt, runt, runt.

Under min flygresa idag inbillade jag mig att molnen är de människor som lämnat jorden, att vi kan besöka dem genom flygplan, att jag idag fick träffa pappa. Men så är det inte, moln är moln, ingenting annat.

http://youtu.be/y8AWFf7EAc4 -lyssna på den, orden värker i kroppen.

Att blogga är ungefär som att ordbajsa. Utav bokstäver formar vi ord och utav orden formar vi meningar som sedan blir till betydelse. Men ibland blir det som Mia Skäringe säger "en grå psykologisk massa" om jag inte missminner mig, allt blir till en klump som inte riktigt får något sammanhang.

Men jag försöker i alla fall, försöker att skriva ner orden som sätter sig fast på näthinnan och som gör mig galen, försöker få ner tankarna, funderingarna, ja allt som finns i den plast på kroppen som vi människor kallar hjärna.

Ibland kommer jag på mig själv med att stirra på något, det är som att jag zoomar ut, som att jag inte längre är kontaktbar, som att kroppen finns kvar men inte hjärnan. Mamma brukar undra om jag "kopplar ner" och på ett sätt gör jag kanske det, kopplar bort min hjärna i hopp om att få ny energi. Alltid när jag kommer tillbaka minns jag inte vad som det var jag tänkte på, antagligen var det inget viktigt eftersom jag inte kommer ihåg det.

På tisdag åker jag söderut, mot Gästrikland, till familj, släkt, djur ja alla som inte finns i Norrland. På ett sätt ska det blir skönt, längtar efter att få kramas med min älskade lilla hund, längtar efter att få kramas med alla. Mest av allt längtar jag efter mamma 1, saknar henne nu. Tittar ibland på lillasyster och tänker tillbaka på hur det var när jag var i hennes ålder. När jag fyllde 7år bodde vi i Valbo men jag har inga minnen utav den tiden. 3 år senare när jag var 10 flyttade vi till Torsåker och då var pappa sjuk, då gick vårt liv i krasch, då försvann min hela familj. 3år senare fanns inte min familj längre, då sprängdes den. För fyra år sedan lämnade min pappa mig, då tog han sitt sista andetag och lämnade jorden för en annan värld. Ibland funderar jag på hur han har det, vart han nu är. Eftersom pappa var präst och troende hoppas jag att han är hos den han hade som Gud. Det är ett tag sedan jag var på pappas grav, sist var jag dit till påsk med C, hon har varit ett bra stöd när det gäller att åka dit. Nu vill jag inte åka dit längre, har inget behov av att åka dit, känns bara fel.

Som sagt att blogga är som att spy ord, som att skriva ned det som finns i hjärnan, som att låta fingrarna smeka tangenterna.

Wilma snarkar och jag ska joina henne, hon snarkar och jag snusar, vi passar ihop jag och Wilma, vi är liksom ett ihop.

Eftersom Helena inte tog med en elefant hem till mig från Afrika har jag funderat på vilket djur som skulle passa mig. Sitter just nu och tittar på hajattacker och vips dyker tanken upp, jag vill ha en haj!



Om jag skulle vara ett djur skulle jag nog ha varit en haj. De är fina när de simmar, snabba vid attacker, känslokalla, elaka, grymma men ändå fina.

Nu vet jag att det inte går att ha en haj som husdjur, de passar inte i lägenhet men tänk va förvånad folk skulle bli. "Kan jag låna ditt badkar? Nej min haj badar för tillfället." Ah ni undrar nog vart jag får allt ifrån, jag vet själv inte.

Ikväll kom jag på en smart ska när vi åt kvällsfika, dock försvann det snabbt och jag blev ledsen över att inte minnas det smarta, det är inte ofta jag kommer på något smart.

En biljett mellan Umeå-Sthlm Bromma kostar mig ca 561 kr, en biljett till London från arlanda kostar mig 399, undrar varför? Min stackars studentplånbok gråter men jag bryr mig inte, jag ska hem och kramas med min mamma, min älskade mamma.

Ljudböcker är bra, jag slipper tänka, jag slipper uttala orden i min hjärna som är fullbelamrad. Just nu ger boken mig obehag, den gör mig påmind om min egna ångest, min egna ångest som jag bara väntar på.
Ibland är den rakblads vass, ibland som fluffiga moln på en blå sommarhimmel.

Men jag ignorerar tanken, tanken på att jag en gång varit i situationen, att jag en gång vetat att livet är skört, som en sytråd mot ett rakblad. Men idag är min tråd lite mer som fiskelina, jag går inte av för ingenting, jag klarar mer, jag orkar mer.

Varit på stan idag och träffade underbara M, hon som är den jag öppnat mig mest för, hon som fick mig att gråta, hon som fick mig att prata. Idag gömde jag mig bakom leendet, ville så gärna berätta för henne, ville så gärna berätta för henne om smsen, om mailen men nej inte än.

Nu ska jag sova.

 

Prinsessans står fint med en hösäck på ryggen.

 

Lillasyster och jag for med T tills hans stuga, HAN glömde masken, jag hade bakat sockerkaka.
OBS det finns inga fiskar som är vegetarianer.

 

Vi grillade pinnbröd och marshmallows, gott. Mina grillpinnar var korta och smala.

Ibland funderar jag på vem jag är, funderar rätt ofta. Har en del konstiga saker för mig. Vill helst dammsuga golvet innan jag lägger mig, tant Wilma släpper oftast ett ton grus nedanför sängen och jag vill inte sätta ned fötterna i gruset på morgonen.

Måste somna med strumpor, tar av mig dem under antten. Sover med öronproppar, min grannes fel. Vaknar av små ljud, imorse ramlade min lillasyster ur sängen, hon lyckas med allt.
Ibland ignorerar jag Wilmas krafs på dörren till mitt rum för jag inte vill dela säng med henne (elakt av mig).

Ibland önskar jag att det var kort till månen. Ibland önskar jag att ord var lätta. Ibland önskar jag att livet var lätt.

Försöker lätta upp stämningen för mig själv, misslyckas totalt. Känner mig tjock, hatad, oälskad. Vill gömma mig under täcket och inte finnas, vill sluta existera. Prinsessan tittar på mig med sina djupa svarta ögon och det är precis som att hon läser av mig, hon ser mitt innersta.

Prinsessan vill inte trava, jag skänklar på, prinsessan bockar för att kolla att jag är med. Ibland är hon som en gammal ridskolehäst, hon går inte framåt, men jag älskar henne ändå för hon är just prinsessa.
Lelle var luften jag andades, Prinsessan kommer aldrig sluta vara min luft.

Fick mig en chock idag...Det var inte Tisdag idag...Det var onsdag...Största problemet jag någonsin haft/har är att jag lätt blir dagblind, förvirrad över vilken dag det är...Första tecknen på att man blir senil?

Iaf back to the story, jag har stora problem. Efter att ha sett ett klipp på youtube med bilkörande marsvin började jag fundera, vad kan man använda dessa stackare till mer än att äta upp dem på mackan. Jag ska ju såklart göra en actionrulle!!! Första problemet var att hitta namn som passade på dessa feministiska marsvin. Namnen blev Ninja och Nikita, passar superbra med deras nya kläder jag håller på och designar (bilder kommer). Mitt största problem nu är att hitta en radiostyrd bil.

Antar att djurens vänner och marsvinens vänner kommer leta reda på mig en kall höstkväll och spöa raggsockerna av mig, kom an bara, jag kör med dubbla!
Huvudbangar med familjen (brainstormar med familjen) och kommit fram till massor med bra saker, skönt att ha familjen bakom mig i ett sådant här skede, kommer bli tufft med alla snobbiga skådespelare som ska vara med.

Rollbestättningen kommer vara:
Nikita och Ninja - Super marsvinen
Wärldens Wackraste Wilma- Hurtiga Hildur
Mimmi- Mysiga Mimmi
Toffel Torsten- Suspensoar Bosse
M.fl.

Än finns tid för rollsättning, instresserad? Slå en pling så får vi se, behöver någon som kan spela sten, ja en gråsten alltså.

Min lillasyster har fått en kanin idag, jag har "tagit över" hennes marsvin. Först döpte jag dem till Hildrug och Ingeborg men namnen Cannabis och Kokain klingar bättre men mamma hotar att ta tillbaka dem då så nu funderar jag på Sigrid och Ingegerd, tantnamn klingar bättre.

Har en dröm om en ny marsvinsras, med tuppkamm, tror inte marsvinen uppskattar att bli rakade, kör med hårgele istället och hoppas på glada marsvin.

Vi ville spela badminton ikväll, det slutade med att vi hade en boll av folie (jag sa nej till att spela med marsvinen).

Kvällen avslutades med att jag planerar på bröstförstoring.

Toffel- Torsten och hans flickvän Hurtiga Hildur var och badade idag, resultatet blev en söndertrasad tennisboll och lerigt skägg. Notis till mig själv, kör med järndank nästa gång!

Att bli gammla är inget jag är rädd för, jag välkomnar ålderdomen vid snart 25års ålder med att virka. Saken i knät är Toffel-Torsten, dagen efter.

Findus är en panter som bor under mitt täcke.