Varje lördag besöker jag kyrkogården. Många tycker det är onödigt men för mig har det ännu inte registrerats att de finaste människorna som gick på denna jord är borta för mig. Dem fanns, den ena bara en kort stund, den andra längre, borta är de dock. Jag kan inte släppa dem än, jag är inte mogen, vill inte inse att jag inte kommer få höra deras skratt imorgon, eller se deras leende, jag kan bara minnas.

Det värsta är att jag kommer inte ihåg hur det lät när pappa pratade, jag minns inte hans röst. Jag kan inte minnas den pappa som var frisk än, den sjuke gnager sig fast.
MEN man ska ju gråta...Eller? Jag är rädd för tårar, rädd för att jag vet att det finns så många inom mig, så många som borde komma ut men som håller sig kvar på grund av att jag är rädd för utgången om jag släpper allt.

Men idag minns jag dem för idag är jag ensam, idag släpper jag allt...

Varje lördag besöker jag kyrkogården. Många tycker det är onödigt men för mig har det ännu inte registrerats att de finaste människorna som gick på denna jord är borta för mig. Dem fanns, den ena bara en kort stund, den andra längre, borta är de dock. Jag kan inte släppa dem än, jag är inte mogen, vill inte inse att jag inte kommer få höra deras skratt imorgon, eller se deras leende, jag kan bara minnas.

Det värsta är att jag kommer inte ihåg hur det lät när pappa pratade, jag minns inte hans röst. Jag kan inte minnas den pappa som var frisk än, den sjuke gnager sig fast.
MEN man ska ju gråta...Eller? Jag är rädd för tårar, rädd för att jag vet att det finns så många inom mig, så många som borde komma ut men som håller sig kvar på grund av att jag är rädd för utgången om jag släpper allt.

Men idag minns jag dem för idag är jag ensam, idag släpper jag allt...