Att blogga är ungefär som att ordbajsa. Utav bokstäver formar vi ord och utav orden formar vi meningar som sedan blir till betydelse. Men ibland blir det som Mia Skäringe säger "en grå psykologisk massa" om jag inte missminner mig, allt blir till en klump som inte riktigt får något sammanhang.

Men jag försöker i alla fall, försöker att skriva ner orden som sätter sig fast på näthinnan och som gör mig galen, försöker få ner tankarna, funderingarna, ja allt som finns i den plast på kroppen som vi människor kallar hjärna.

Ibland kommer jag på mig själv med att stirra på något, det är som att jag zoomar ut, som att jag inte längre är kontaktbar, som att kroppen finns kvar men inte hjärnan. Mamma brukar undra om jag "kopplar ner" och på ett sätt gör jag kanske det, kopplar bort min hjärna i hopp om att få ny energi. Alltid när jag kommer tillbaka minns jag inte vad som det var jag tänkte på, antagligen var det inget viktigt eftersom jag inte kommer ihåg det.

På tisdag åker jag söderut, mot Gästrikland, till familj, släkt, djur ja alla som inte finns i Norrland. På ett sätt ska det blir skönt, längtar efter att få kramas med min älskade lilla hund, längtar efter att få kramas med alla. Mest av allt längtar jag efter mamma 1, saknar henne nu. Tittar ibland på lillasyster och tänker tillbaka på hur det var när jag var i hennes ålder. När jag fyllde 7år bodde vi i Valbo men jag har inga minnen utav den tiden. 3 år senare när jag var 10 flyttade vi till Torsåker och då var pappa sjuk, då gick vårt liv i krasch, då försvann min hela familj. 3år senare fanns inte min familj längre, då sprängdes den. För fyra år sedan lämnade min pappa mig, då tog han sitt sista andetag och lämnade jorden för en annan värld. Ibland funderar jag på hur han har det, vart han nu är. Eftersom pappa var präst och troende hoppas jag att han är hos den han hade som Gud. Det är ett tag sedan jag var på pappas grav, sist var jag dit till påsk med C, hon har varit ett bra stöd när det gäller att åka dit. Nu vill jag inte åka dit längre, har inget behov av att åka dit, känns bara fel.

Som sagt att blogga är som att spy ord, som att skriva ned det som finns i hjärnan, som att låta fingrarna smeka tangenterna.

Wilma snarkar och jag ska joina henne, hon snarkar och jag snusar, vi passar ihop jag och Wilma, vi är liksom ett ihop.

Att blogga är ungefär som att ordbajsa. Utav bokstäver formar vi ord och utav orden formar vi meningar som sedan blir till betydelse. Men ibland blir det som Mia Skäringe säger "en grå psykologisk massa" om jag inte missminner mig, allt blir till en klump som inte riktigt får något sammanhang.

Men jag försöker i alla fall, försöker att skriva ner orden som sätter sig fast på näthinnan och som gör mig galen, försöker få ner tankarna, funderingarna, ja allt som finns i den plast på kroppen som vi människor kallar hjärna.

Ibland kommer jag på mig själv med att stirra på något, det är som att jag zoomar ut, som att jag inte längre är kontaktbar, som att kroppen finns kvar men inte hjärnan. Mamma brukar undra om jag "kopplar ner" och på ett sätt gör jag kanske det, kopplar bort min hjärna i hopp om att få ny energi. Alltid när jag kommer tillbaka minns jag inte vad som det var jag tänkte på, antagligen var det inget viktigt eftersom jag inte kommer ihåg det.

På tisdag åker jag söderut, mot Gästrikland, till familj, släkt, djur ja alla som inte finns i Norrland. På ett sätt ska det blir skönt, längtar efter att få kramas med min älskade lilla hund, längtar efter att få kramas med alla. Mest av allt längtar jag efter mamma 1, saknar henne nu. Tittar ibland på lillasyster och tänker tillbaka på hur det var när jag var i hennes ålder. När jag fyllde 7år bodde vi i Valbo men jag har inga minnen utav den tiden. 3 år senare när jag var 10 flyttade vi till Torsåker och då var pappa sjuk, då gick vårt liv i krasch, då försvann min hela familj. 3år senare fanns inte min familj längre, då sprängdes den. För fyra år sedan lämnade min pappa mig, då tog han sitt sista andetag och lämnade jorden för en annan värld. Ibland funderar jag på hur han har det, vart han nu är. Eftersom pappa var präst och troende hoppas jag att han är hos den han hade som Gud. Det är ett tag sedan jag var på pappas grav, sist var jag dit till påsk med C, hon har varit ett bra stöd när det gäller att åka dit. Nu vill jag inte åka dit längre, har inget behov av att åka dit, känns bara fel.

Som sagt att blogga är som att spy ord, som att skriva ned det som finns i hjärnan, som att låta fingrarna smeka tangenterna.

Wilma snarkar och jag ska joina henne, hon snarkar och jag snusar, vi passar ihop jag och Wilma, vi är liksom ett ihop.