Så avslöjar jag allt, alla ord, alla tankar. Eller vänta behåller jag allt inom mig? Förvirringen är total, paniken i bröstet stiger, ångesten är hög. Innerst inne inser jag att jag inte kan, jag är för dålig för det hela, det kommer inte bli bra, men hur berättar man det? Kastar man det i ansiktet på personen och låtsas vara glad och säga att det inte gör något eller visar man sina sanna känslor och gråter och faktiskt är ledsen?

Mitt problem är att jag inte längre gråter, de har tagit slut. Jag önskar så att jag bara kunde sätta mig ner, gråta, lätta på trycket, känna mig fri. Men det går inte, det är igentäppt, inget får komma ut, bara in. Det är som en vulkan som man har lagt en sten i som inte kan pysa. Jag vet att en dag kommer det bli ett vulkanutbrott, ungefär som det som var på Island, jag kommer ödelägga ett land, kommer förstöra mer.

Men det är inte med mening jag gör det. Jag behåller allt inom mig igen för jag vill inte skada andra, vill inte att ni ska behöva "ta hand om mig" mer, jag klarar mig själv.

Ibland viskar jag för mig själv "jag klarar det" men jag börjar tvivla, börjar fundera på vad som är fel, vad som hela tiden går fel. Jag analyserar saker, jag överanalyserar saker och det är inte bra. Men det visste jag redan, ja alltså att jag är för psykologisk, jag skyller på alla psykologer som försökt prata med mig.

Min mamma har gått och blivit rejält sjuk, influensa typen så nu väntar jag bara på att det är min tur. Trevligt att bli sjuk när jag kom hem.

Så avslöjar jag allt, alla ord, alla tankar. Eller vänta behåller jag allt inom mig? Förvirringen är total, paniken i bröstet stiger, ångesten är hög. Innerst inne inser jag att jag inte kan, jag är för dålig för det hela, det kommer inte bli bra, men hur berättar man det? Kastar man det i ansiktet på personen och låtsas vara glad och säga att det inte gör något eller visar man sina sanna känslor och gråter och faktiskt är ledsen?

Mitt problem är att jag inte längre gråter, de har tagit slut. Jag önskar så att jag bara kunde sätta mig ner, gråta, lätta på trycket, känna mig fri. Men det går inte, det är igentäppt, inget får komma ut, bara in. Det är som en vulkan som man har lagt en sten i som inte kan pysa. Jag vet att en dag kommer det bli ett vulkanutbrott, ungefär som det som var på Island, jag kommer ödelägga ett land, kommer förstöra mer.

Men det är inte med mening jag gör det. Jag behåller allt inom mig igen för jag vill inte skada andra, vill inte att ni ska behöva "ta hand om mig" mer, jag klarar mig själv.

Ibland viskar jag för mig själv "jag klarar det" men jag börjar tvivla, börjar fundera på vad som är fel, vad som hela tiden går fel. Jag analyserar saker, jag överanalyserar saker och det är inte bra. Men det visste jag redan, ja alltså att jag är för psykologisk, jag skyller på alla psykologer som försökt prata med mig.

Min mamma har gått och blivit rejält sjuk, influensa typen så nu väntar jag bara på att det är min tur. Trevligt att bli sjuk när jag kom hem.