Så var det nya året här och jag har funderingar kring vad som kommer att ske år 2012.
2011 var både fyllt med lycka och sorg. Det som var bäst med 2011 var att jag fick insikt när det handlar om min behandling, att jag var så stark att jag vågade ta steget från sjukhuset behandlingar till den nya behandlingen.

Sen till det jobbiga, det jag helst inte vill nämna men känner att jag måste. Fortfarande gör det ont i mig att ens tänka på honom, att ens minnas hans päls, hans ögon. Min älskade Lelle. Jag har sådana skuldkänslor, dem kan ingen ta ifrån mig, dem kommer jag alltid bära med mig, varför? Antagligen för att påminna mig själv om att det ska göra ont, jag ska inte glömma, jag måste minnas, jag måste påminnas.

Men nu är det nya tider, nya smärtor att handskas med, nya tragedier att uppleva för det är väl så mitt liv är eller har jag helt missuppfattat det?

på tisdag åker jag hem igen till mamma, hem till fängelset, hem till rollen, hem till helvetet. Fast ändå kan jag väl inte kalla det för det eftersom jag på ett sätt trivs där, på ett sätt känner jag mig trygg. Dock kommer jag vara ensam, helt ensam och det skrämmer mig. Ensamheten skrämmer mig, den gör mig osäker på vad jag vågar tänka på, den gör mig osäker på om jag vågar andas.
När jag är ensam släpper jag inte in någon, då är jag ensam, då stänger jag in mig själv inuti mig själv.

Men nog om tråkigheter på nyårsaftonen, nu ska vi ju vara glada. Själv går jag och lägger mig, ska upp och springa imorgon igen, precis som i morse, precis som i går, precis som i förrgår, precis som alla dagarna...Ja jag är tillbaka i träsket....jävla skit.

Så var det nya året här och jag har funderingar kring vad som kommer att ske år 2012.
2011 var både fyllt med lycka och sorg. Det som var bäst med 2011 var att jag fick insikt när det handlar om min behandling, att jag var så stark att jag vågade ta steget från sjukhuset behandlingar till den nya behandlingen.

Sen till det jobbiga, det jag helst inte vill nämna men känner att jag måste. Fortfarande gör det ont i mig att ens tänka på honom, att ens minnas hans päls, hans ögon. Min älskade Lelle. Jag har sådana skuldkänslor, dem kan ingen ta ifrån mig, dem kommer jag alltid bära med mig, varför? Antagligen för att påminna mig själv om att det ska göra ont, jag ska inte glömma, jag måste minnas, jag måste påminnas.

Men nu är det nya tider, nya smärtor att handskas med, nya tragedier att uppleva för det är väl så mitt liv är eller har jag helt missuppfattat det?

på tisdag åker jag hem igen till mamma, hem till fängelset, hem till rollen, hem till helvetet. Fast ändå kan jag väl inte kalla det för det eftersom jag på ett sätt trivs där, på ett sätt känner jag mig trygg. Dock kommer jag vara ensam, helt ensam och det skrämmer mig. Ensamheten skrämmer mig, den gör mig osäker på vad jag vågar tänka på, den gör mig osäker på om jag vågar andas.
När jag är ensam släpper jag inte in någon, då är jag ensam, då stänger jag in mig själv inuti mig själv.

Men nog om tråkigheter på nyårsaftonen, nu ska vi ju vara glada. Själv går jag och lägger mig, ska upp och springa imorgon igen, precis som i morse, precis som i går, precis som i förrgår, precis som alla dagarna...Ja jag är tillbaka i träsket....jävla skit.