En svår och tung dag. Ni ska vet att det tar emot att skriva detta inlägg, tårarna trycker på i ögonen och bedjar om att få komma, ber om bara för en gång få visa sig. Men jag håller tillbaka, visar mig stark, visar att mig får man inte att gråta längre, jag orkar stå emot.
Men för vem står jag emot? Står jag emot för att visa mig stark eller är det ett rop på hjälp, att någon ska sträcka ut en hand och säga att det är okej att låta tårarna komma, att det är okej att visa sig svag.

Så vet jag att morgondagen kommer, dagen som jag bävar över, dagen jag kommer träffa personen som vet exakt vad h*n ska säga, vet exakt vad h*n behöver berätta, vilka knappar man ska trycka på för att få mig att släppa trycket. 1 vecka och 2 dagar, räkningen fortsätter, inga tårar, jag är stark.

Och pappa, just idag saknar jag honom så fruktansvärt mycket, MIN pappa, inte den pappa han var när han var som sjukast utan den pappa som han var när jag var liten, den pappa som gjorde allt för mig, den pappa som gav mig en kram. Men han finns inte...Min pappa är död, han kommer aldrig mer tillbaka, han kommer inte komma och ge mig en kram och säga att allt kommer bli bra. Jag får besöka min pappas grav och tända ljus och rätta till kransarna och ta bort döda löv...Min pappa är död...

Men som sagt inga tårar skall fällas, ingen smärta skall kännas...Älskade pappa kom tillbaka...

En svår och tung dag. Ni ska vet att det tar emot att skriva detta inlägg, tårarna trycker på i ögonen och bedjar om att få komma, ber om bara för en gång få visa sig. Men jag håller tillbaka, visar mig stark, visar att mig får man inte att gråta längre, jag orkar stå emot.
Men för vem står jag emot? Står jag emot för att visa mig stark eller är det ett rop på hjälp, att någon ska sträcka ut en hand och säga att det är okej att låta tårarna komma, att det är okej att visa sig svag.

Så vet jag att morgondagen kommer, dagen som jag bävar över, dagen jag kommer träffa personen som vet exakt vad h*n ska säga, vet exakt vad h*n behöver berätta, vilka knappar man ska trycka på för att få mig att släppa trycket. 1 vecka och 2 dagar, räkningen fortsätter, inga tårar, jag är stark.

Och pappa, just idag saknar jag honom så fruktansvärt mycket, MIN pappa, inte den pappa han var när han var som sjukast utan den pappa som han var när jag var liten, den pappa som gjorde allt för mig, den pappa som gav mig en kram. Men han finns inte...Min pappa är död, han kommer aldrig mer tillbaka, han kommer inte komma och ge mig en kram och säga att allt kommer bli bra. Jag får besöka min pappas grav och tända ljus och rätta till kransarna och ta bort döda löv...Min pappa är död...

Men som sagt inga tårar skall fällas, ingen smärta skall kännas...Älskade pappa kom tillbaka...