Ibland kan väl en blogg bara innehålla bilder, eller blir det ingen riktigt blogg utan ord? Vad händer när orden blir för svåra att skriva, när tankarna bara tar över och man till slut skriver fel sak och konsekvenserna blir för svåra att ta?

Men jag tänker inte vara rädd längre, tänker inte trotsa mig själv när det gäller att skriva ner saker och ting, tänker inte vara rädd att lägga ut bilder på de som jag saknar, de som jag minns, de som jag alltid kommer älska.

Jag har överlevt dagen, och det blev 1 vecka och 3 dagar som jag klarade mig utan tårar...Helt plöstligt kom dem bara, rann nedför kinderna som någon vårflod. Jag försöker intyga mig själv om att det är helt okej att gråta, att även jag måste gråta men det är svårt, det är svårt att säga till mig själv att inte vara så förbannat stark hela tiden, även jag behöver få vara liten ibland, även jag behöver låta tårarna komma.

Vi tänker oss att människor som har gått igenom mycket skall vara starka och orka med mycket, att människor ska bara borsta av axeln där dammet lagt sig och säga "det går över". Ett skrubbsår på knät som en mamma ömt tvättar, det är okej att gråta, du behöver inte vara stark jämt. Men måste jag få ett skrubbsår för att allt ska komma upp till ytan och blotta sig? Nu sitter jag här och skriver en massa jävla ord, ord som kanske inte har betydelse. Låten You're a disaster går på repeat, orden lägger sig och jag kan inte ta bort låten, den är fast.

Imorgon åker smink på, kläder som inte ser säckiga ut (om jag har några) och sen åker jag till Gävle till min syster, jag ska till och med åka buss, du vet, med andra människor.

Ibland kan väl en blogg bara innehålla bilder, eller blir det ingen riktigt blogg utan ord? Vad händer när orden blir för svåra att skriva, när tankarna bara tar över och man till slut skriver fel sak och konsekvenserna blir för svåra att ta?

Men jag tänker inte vara rädd längre, tänker inte trotsa mig själv när det gäller att skriva ner saker och ting, tänker inte vara rädd att lägga ut bilder på de som jag saknar, de som jag minns, de som jag alltid kommer älska.

Jag har överlevt dagen, och det blev 1 vecka och 3 dagar som jag klarade mig utan tårar...Helt plöstligt kom dem bara, rann nedför kinderna som någon vårflod. Jag försöker intyga mig själv om att det är helt okej att gråta, att även jag måste gråta men det är svårt, det är svårt att säga till mig själv att inte vara så förbannat stark hela tiden, även jag behöver få vara liten ibland, även jag behöver låta tårarna komma.

Vi tänker oss att människor som har gått igenom mycket skall vara starka och orka med mycket, att människor ska bara borsta av axeln där dammet lagt sig och säga "det går över". Ett skrubbsår på knät som en mamma ömt tvättar, det är okej att gråta, du behöver inte vara stark jämt. Men måste jag få ett skrubbsår för att allt ska komma upp till ytan och blotta sig? Nu sitter jag här och skriver en massa jävla ord, ord som kanske inte har betydelse. Låten You're a disaster går på repeat, orden lägger sig och jag kan inte ta bort låten, den är fast.

Imorgon åker smink på, kläder som inte ser säckiga ut (om jag har några) och sen åker jag till Gävle till min syster, jag ska till och med åka buss, du vet, med andra människor.