Just nu sitter jag och försöker hitta på ett bra "samtalsämne" eller säger man så när man ska skriva det? Jaja strunt i det, jag försöker iaf komma på något bra men det känns som att orden har tagit slut, att alla meningar som är något av betydelse har tagit slut. Jag pratar med mig själv och försöker få en förklaring om hur allt har blivit som det har blivit men jag svarar inte, muren finns där och den är svår att bryta ner.

Jag känner att tårarna finns därinne, dom trycker på och ibland låter jag ett par fälla, när natten har kommit och täcket ger mig skydd från omvärlden, när gatulampornas strålar är det enda ljus som ges. Ja jag är rädd för mörkret, jag är rädd för att mörkret igen ska omsluta mig och ta mig med ner i mardrömmarnas land där jag en gång varit, en plats jag inte vill till igen.

Jag tänker positivt, försöker ge allt en chans innan jag avfärdar det men det är så svårt. Hela tiden är jag för sträng mot mig själv, klarar jag det inte straffas jag. Igår skulle jag koppla om en lampa och sätta upp den men det fungerade inte och då fick jag duscha i kallvatten...Helt sjukt...

Men jag ser ljust på framtiden, jag HAR en framtid, jag har ett liv som står framför mig och bara väntar på att bli upptäckt. Men då undrar jag vad är det jag vill göra? Ja det får framtiden visa, det är inget jag kan svara på, det är bara framtidens visare som har det svaret.

Så om bloggen finns kvar om 2 år kanske det står att jag pluggar och bor på annan ort och trivs med livet och umgås med vänner när tentaångesten inte sätter in, vem vet?

Just nu sitter jag och försöker hitta på ett bra "samtalsämne" eller säger man så när man ska skriva det? Jaja strunt i det, jag försöker iaf komma på något bra men det känns som att orden har tagit slut, att alla meningar som är något av betydelse har tagit slut. Jag pratar med mig själv och försöker få en förklaring om hur allt har blivit som det har blivit men jag svarar inte, muren finns där och den är svår att bryta ner.

Jag känner att tårarna finns därinne, dom trycker på och ibland låter jag ett par fälla, när natten har kommit och täcket ger mig skydd från omvärlden, när gatulampornas strålar är det enda ljus som ges. Ja jag är rädd för mörkret, jag är rädd för att mörkret igen ska omsluta mig och ta mig med ner i mardrömmarnas land där jag en gång varit, en plats jag inte vill till igen.

Jag tänker positivt, försöker ge allt en chans innan jag avfärdar det men det är så svårt. Hela tiden är jag för sträng mot mig själv, klarar jag det inte straffas jag. Igår skulle jag koppla om en lampa och sätta upp den men det fungerade inte och då fick jag duscha i kallvatten...Helt sjukt...

Men jag ser ljust på framtiden, jag HAR en framtid, jag har ett liv som står framför mig och bara väntar på att bli upptäckt. Men då undrar jag vad är det jag vill göra? Ja det får framtiden visa, det är inget jag kan svara på, det är bara framtidens visare som har det svaret.

Så om bloggen finns kvar om 2 år kanske det står att jag pluggar och bor på annan ort och trivs med livet och umgås med vänner när tentaångesten inte sätter in, vem vet?