Idag har jag ridit i hoppsadeln och på utebanan med MASSA hinder. Lelle gjorde ett försök till att kasta av mig redan vid uppsittningen, tur M höll i honom. Han var jättefin i uppvärmningen och var med på noterna, tuggade bra på bettet och kändes mjuk i kroppen, tror gårddagens lösgaloppering gjorde suset bäst att köra några sådana i veckan.

Men jag tänkte att hoppa ett kryss kan inte skada, varken mig eller hästen. Jag tog ett riktigt lågt hinder eftersom han bara hade framskydd på sig, ville inte riskera något plus att jag inte hade väst.
Redan i svängen kände jag hur Lelle laddade och fram till hindret hade jag NOLL kontroll och efter hindret gjorde han ett x antal bockserier. Nu ska jag vara glad att jag ridit Lelle så pass mkt att jag vet hur man får stopp på honom. Okej tänkte jag lika bra att prova igen. Denna gång hade jag bra kontroll fram till hindret och han gjorde ett rätt fint hopp över dock körde han ner huvudet och bockade på efteråt, jäkla häst. Okej nu kanske ni tror, hmm har du kollat så sadeln ligger bra, att han har ont i munnen mm men ni ska inte tro att hästen hade öronen bakåt under bockserien utan dom var helt spikraka framåt så summa summarum han hade SKIT kul...

Vi hoppade tre språng innan jag kände att mina ben inte pallade längre. Imorgon ska jag förhoppningsvis få en läkartid och det är bara att hoppas att han inte sjukskriver mig eftersom jag verkligen måste jobba, helst extra eftersom räkningen från lastbilsgubben kom idag, blir gröt i en månad...minst...

Imorgon ska Lelle få komma ut i skogen, han behöver få se lite natur tror jag....Själv är jag ledig och ska göra diverse ärrenden, t ex doktorn och apoteket.

Nu ska jag sova och drömma om flygande hästar som heter Lennart.

Dagens klockrena ord : Nej det går inte, jag är steril...Det blir mkt skratt när man bor fem tjejer i ett hus.

Dagligen strävar vi efter mål, vi strävar för att uppnå något som vi inom oss har bestämt. Vad det är kan bara vi själva veta, ingen annan kan heller bestämma våra mål utan dem måste komma från oss själva.
Målen kan vara tidsbestämda eller så har man mål som man känner att "ja jag ska klara det".

Men måste vi ha mål eller kan vi klara oss utan dom? Måste vi hela tiden bestämma vad vi ska uppnå i livet, jag menar allting förändras ju hela tiden.

Idag har jag tänkt mycket på mål för jag har ridit för Lisen på Lelle och jag funderade på vad det är jag vill, vad vill jag uppnå, vilka mål har jag? Men jag kom på att just nu har jag bara förhoppningar, att få bli 100% frisk, att aldrig behöva ta ett piller som är receptbelagt. I 3 dagar har jag varit tvungen att ta smärtstillande för att klara dagarna och idag fick det sin förklaring, värdena låg dåligt och medicinen höjdes och en till ska eventuellt sättas in och nya prover ska tas.

Men Lelle han vet hur man ska göra, han lägger huvudet på min axel och snusar mig i örat, nästan som att han säger "matte vi klara oss, bara du och jag." Det är som att han vet exakt hur jag tänker. Men vi har även haft en strid idag må ni tro. Vi red som sagt för Lisen och jag skulle trava på så hon fick se honom riktigt och den lille skiten tog yttertygeln av mig precis som han brukar kunna göra. Sen när vi skulle galoppera fick han för sig att man galopperar med alla fyra benen samtidigt, måste jag säga att jag blev lite smått "upprörd"?
En väldigt svettig häst och ryttare gick från ridhuset med planerna på att duscha. Sist vi duschade Lelle var han minst sagt glad, tränade piaff och var skit arg. Idag fick jag duscha hans huvud samtidigt som han drack ur vattenslangen, han gillade det verkligen, undrar varför?

Nästa vecka ska Lelle få hoppa hinder, har sett hur han sneglar på hinderna på utebanan, ska bli spännande.
Nu ska jag lägga mig och fundera lite på det här med mål, man kanske kan lägga upp en plan?

Ikväll tog jag mig en liten ridtur på Lelle, veterinären tyckte det var en bra grej att låta honom röra sig så mycket som möjligt. Hela dagen har han gått i hagen och sprungit och busat förutom vid lunchen då han fick komma in och äta lite, viktigt att pållen får mkt mat så han lägger på sig lite hull så att det inte bara blir muskler ;)

Men så ikväll. Jag var helt själv i stallet och jag var lite små nervös eftersom han har haft sig knäppa ideer när man hoppar upp men ni ska inte tro att han gjorde nått. Stilla som ett ljus stod han och rörde inte ett hårstrå, ÄLSKADE HÄST. Nu vet jag att det kommer komma dagar när han flyger i luften och jag i backen men jag bryr mig inte för känslan jag får när jag kramar om hans hals och drar in hans doft i näsborrarna den går inte att beskriva.

Försökte tänka tillbaka på hur det var utan Lelle men jag kan bara minnas tiden med honom så tack Lena och Gunilla för att ni har gjort det och gör det möjligt för mig och Lelle att få vara tillsammans, jag har en känsla av att han gillar mig.