Första dagen på Högskolan, riktigt spännande. Det känns som att detta kan vara och bli något bra.

Jag har sedan jag var ca 13år haft en förebild och det är den svenska skådespelerskan Marie Göranzon.
Häromdagen läste jag en artikel som handlade om att vi hela tiden måste bli smalare för att bli omtyckta, inte bara i den riktiga världen men även inom den "filmatiserade" världen.

Emma Thompson var påväg att bryta ett filmkontrakt pga att hennes medspelare ansågs vara för fet för en roll. Hon ansåg att man inte ska behöva gå ner ett visst antal kilo för att få den roll man vill ha, rollen får man för att man passar för den.

Detta fick mig att tänka om. Eftersom jag själv har de problem med kroppsfixering som jag har är det ett ständigt samtalsämne, måste vi förlora vikt för att bli omtyckt? Nej säger mitt friska jag och ja säger mitt sjuka jag. Jag vill ständigt bli smalare. Men blir jag lyckligare för att vågen visar minus eller kan jag bli lycklig för att vågen inte rör sig alls?

Hur ser du på det hela? Måste människan hela tiden sträva efter den perfekta kroppen eller kan vi i vårt innersta acceptera den vi är?

 

Emma Thompson, en kvinna som inte är rädd för att bryta ett kontrakt för en väns skull.

 

 

Att ha ett mindre syskon blir ibland lite tyngre
men jag har egentligen inget emot att hon är yngre

För på henne kan man alltid skylla
ja, det är den funktionen hon som yngre ska fylla

Men hon är så underbar och betyder allt för mig
hon har vuxit upp och blivit en underbar tjej

Som alltid piggar upp mig när jag är dyster
henne är jag stolt över för hon är min syster

Så var det nya året här och jag har funderingar kring vad som kommer att ske år 2012.
2011 var både fyllt med lycka och sorg. Det som var bäst med 2011 var att jag fick insikt när det handlar om min behandling, att jag var så stark att jag vågade ta steget från sjukhuset behandlingar till den nya behandlingen.

Sen till det jobbiga, det jag helst inte vill nämna men känner att jag måste. Fortfarande gör det ont i mig att ens tänka på honom, att ens minnas hans päls, hans ögon. Min älskade Lelle. Jag har sådana skuldkänslor, dem kan ingen ta ifrån mig, dem kommer jag alltid bära med mig, varför? Antagligen för att påminna mig själv om att det ska göra ont, jag ska inte glömma, jag måste minnas, jag måste påminnas.

Men nu är det nya tider, nya smärtor att handskas med, nya tragedier att uppleva för det är väl så mitt liv är eller har jag helt missuppfattat det?

på tisdag åker jag hem igen till mamma, hem till fängelset, hem till rollen, hem till helvetet. Fast ändå kan jag väl inte kalla det för det eftersom jag på ett sätt trivs där, på ett sätt känner jag mig trygg. Dock kommer jag vara ensam, helt ensam och det skrämmer mig. Ensamheten skrämmer mig, den gör mig osäker på vad jag vågar tänka på, den gör mig osäker på om jag vågar andas.
När jag är ensam släpper jag inte in någon, då är jag ensam, då stänger jag in mig själv inuti mig själv.

Men nog om tråkigheter på nyårsaftonen, nu ska vi ju vara glada. Själv går jag och lägger mig, ska upp och springa imorgon igen, precis som i morse, precis som i går, precis som i förrgår, precis som alla dagarna...Ja jag är tillbaka i träsket....jävla skit.