Nu kommer jag att citera direkt från Ann Heberlein's bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva."

"Jag såg det som min uppgift att försöka nyansera det patologiska perspektivet på självmordet och menade att självmordet också kan vara ett uttryck för individens autonomi, för en egen och fru vilja. Självmordet är inte bara ett psykologiskt eller medicinskt problem utan också en existentiell och filosofisk angelägenhet (ja, faktiskt också en teologisk fråga). Med vilken rätt hindrar läkaren patienten från att ta sitt liv? Vem har rätt att avgöra om ett liv är värt att leva? Kan någon annan än ägaren till det liv som anses värdelöst avgöra det? Finns det några tillförlitliga kriterier vi kan använda oss av för att avgöra om ett liv är värt att leva eller inte?"

Ja så har läkarna rätten att bestämma över en människas liv eller är det bara enligt de fina lagarna att en människa måste hindras från att begå självmord?
Dagligen kan man höra om att en människa har begått självmord och genast skälls det på psykiatrin om att de inte gör tillräckligt. Men gör dom inte tillräckligt eller är det så att har en människa bestämt sig för att självmord är den sista utvägen. Och då är frågan, kan vi verklligen stoppa människan? Kan vi bestämma att nej du får inte ta livet av dig, det är fel!

Vem har rätten att bestämma? Den som lever livet eller den som står bredvid?

"Sorg är ett känslomässigt tillstånd som är utlöst av t ex negativa händelset, t ex en bortgång av en nära anhörig."

Idag är det en månad kvar till jul och många familjer sörjer de anhöriga som har avlägsnat sig från jordelivet under året/årens gång och minns dem med kärlek men också sorg.
Mitt i denna sorg eller vad man skall kalla det för börjar tankar på julklappar, julmat, julstök mm, allt ska hända på en gång och allt handlar om pengar, pengar som en del inte har.

Tänk på de barnen som år efter år inte får några julklappar för att deras föräldrar inte har råd, hur har de barnen det? Vi lever i den tid då pengar är viktiga, en tid då nästan allt handlar om värden och pengar. Vi försöker uppnå någon inbillad lycka i och med allt vi införskaffar, vi skrattar och ler tills vi inser att vi har konsumerat mer pengar än vad vi har.

Så går  jul och nyår och när det nya året kommer säger vi att ja nu ska vi starta ett nytt liv, nu ska jag se över min ekonomi och inte handla mer än det nödvändiga...Tills vi står i julrean och skrattar med vårat fejkade leende om att ja julen var trevlig men nästa år får det bli mindre julklappar, allt är ju så dyrt.

Är det bara tomma ord eller är det tomma hopp om en bättre framtid? Men självklart blir vi glada när vi öppnar paketen och inser att ja i år fick vi det vi ville, vi fick den nya datorn eller liknande. Men hur länge är vi sådär glada över den? En vecka? En månad? Det beror på person till person och vilken dator personen hade innan den nya kom. Nu säger jag inte vi är såhär, detta är bara min tanke, en tanke som jag skriver ned här. Jag bara funderar eftersom julen närmare sig med stormsteg och jag är tveksam till allt, hur vore det med en jul utan jul? Eftersom jag inte äter julmat betyder det inget för mig, jag är ingen grötälskare, och heller ingen skinkälskare, jag äter hellre korv med bröd.

Och hur blir det med en grön jul? Kommer snön eller kommer grannen kunna klippa gräsmattan på julaftonen bara för att vinna vadet?

Just nu sitter jag och försöker hitta på ett bra "samtalsämne" eller säger man så när man ska skriva det? Jaja strunt i det, jag försöker iaf komma på något bra men det känns som att orden har tagit slut, att alla meningar som är något av betydelse har tagit slut. Jag pratar med mig själv och försöker få en förklaring om hur allt har blivit som det har blivit men jag svarar inte, muren finns där och den är svår att bryta ner.

Jag känner att tårarna finns därinne, dom trycker på och ibland låter jag ett par fälla, när natten har kommit och täcket ger mig skydd från omvärlden, när gatulampornas strålar är det enda ljus som ges. Ja jag är rädd för mörkret, jag är rädd för att mörkret igen ska omsluta mig och ta mig med ner i mardrömmarnas land där jag en gång varit, en plats jag inte vill till igen.

Jag tänker positivt, försöker ge allt en chans innan jag avfärdar det men det är så svårt. Hela tiden är jag för sträng mot mig själv, klarar jag det inte straffas jag. Igår skulle jag koppla om en lampa och sätta upp den men det fungerade inte och då fick jag duscha i kallvatten...Helt sjukt...

Men jag ser ljust på framtiden, jag HAR en framtid, jag har ett liv som står framför mig och bara väntar på att bli upptäckt. Men då undrar jag vad är det jag vill göra? Ja det får framtiden visa, det är inget jag kan svara på, det är bara framtidens visare som har det svaret.

Så om bloggen finns kvar om 2 år kanske det står att jag pluggar och bor på annan ort och trivs med livet och umgås med vänner när tentaångesten inte sätter in, vem vet?

Hela tiden flänger vi fram och tillbaka utan att stanna upp och titta oss omkring på vad vi har runt omkring oss. Idag har jag väl inte direkt flängt runt men jag har varit till Gävle till min syster och varit sällskapsdam.
Mamma var och hälsade på min brorsdotter och sen kom hon och hämtade mig och jag hade trott att jag skulle slippa IKEA men icke sa nicke vi åker in på IKEA...Här borde man spela mörk orgel musik, typ den från fantomen på operan. Förut har jag gillat att gå runt på IKEA och titta på allt, provsitta soffor, stolar och pilla och dona. Nu finns inte den längtan längre, nu hoppas jag oftast på att jag bara får sitta kvar i bilen och önska att vi kan åka därifrån så fort som möjligt.

Nu ikväll har jag slagits med en lampa som mamma införskaffade, lampan vann och jag sitter och funderar på om man kan köra lampan i matberedaren...Fan...Ursäkta svordomen men den var tvungen att komma ut och eftersom mamma är hemma fick den komma ut genom bokstäver här, säger jag dem rätt ut får jag en "tillsägelse".

Imorgon ska jag ta ut min älskade hund på en långpromenad, hon och jag ska ha ett samtal...Jag och min älskade hund.

Ibland kan väl en blogg bara innehålla bilder, eller blir det ingen riktigt blogg utan ord? Vad händer när orden blir för svåra att skriva, när tankarna bara tar över och man till slut skriver fel sak och konsekvenserna blir för svåra att ta?

Men jag tänker inte vara rädd längre, tänker inte trotsa mig själv när det gäller att skriva ner saker och ting, tänker inte vara rädd att lägga ut bilder på de som jag saknar, de som jag minns, de som jag alltid kommer älska.

Jag har överlevt dagen, och det blev 1 vecka och 3 dagar som jag klarade mig utan tårar...Helt plöstligt kom dem bara, rann nedför kinderna som någon vårflod. Jag försöker intyga mig själv om att det är helt okej att gråta, att även jag måste gråta men det är svårt, det är svårt att säga till mig själv att inte vara så förbannat stark hela tiden, även jag behöver få vara liten ibland, även jag behöver låta tårarna komma.

Vi tänker oss att människor som har gått igenom mycket skall vara starka och orka med mycket, att människor ska bara borsta av axeln där dammet lagt sig och säga "det går över". Ett skrubbsår på knät som en mamma ömt tvättar, det är okej att gråta, du behöver inte vara stark jämt. Men måste jag få ett skrubbsår för att allt ska komma upp till ytan och blotta sig? Nu sitter jag här och skriver en massa jävla ord, ord som kanske inte har betydelse. Låten You're a disaster går på repeat, orden lägger sig och jag kan inte ta bort låten, den är fast.

Imorgon åker smink på, kläder som inte ser säckiga ut (om jag har några) och sen åker jag till Gävle till min syster, jag ska till och med åka buss, du vet, med andra människor.

 

En svår och tung dag. Ni ska vet att det tar emot att skriva detta inlägg, tårarna trycker på i ögonen och bedjar om att få komma, ber om bara för en gång få visa sig. Men jag håller tillbaka, visar mig stark, visar att mig får man inte att gråta längre, jag orkar stå emot.
Men för vem står jag emot? Står jag emot för att visa mig stark eller är det ett rop på hjälp, att någon ska sträcka ut en hand och säga att det är okej att låta tårarna komma, att det är okej att visa sig svag.

Så vet jag att morgondagen kommer, dagen som jag bävar över, dagen jag kommer träffa personen som vet exakt vad h*n ska säga, vet exakt vad h*n behöver berätta, vilka knappar man ska trycka på för att få mig att släppa trycket. 1 vecka och 2 dagar, räkningen fortsätter, inga tårar, jag är stark.

Och pappa, just idag saknar jag honom så fruktansvärt mycket, MIN pappa, inte den pappa han var när han var som sjukast utan den pappa som han var när jag var liten, den pappa som gjorde allt för mig, den pappa som gav mig en kram. Men han finns inte...Min pappa är död, han kommer aldrig mer tillbaka, han kommer inte komma och ge mig en kram och säga att allt kommer bli bra. Jag får besöka min pappas grav och tända ljus och rätta till kransarna och ta bort döda löv...Min pappa är död...

Men som sagt inga tårar skall fällas, ingen smärta skall kännas...Älskade pappa kom tillbaka...

 

Snodde denna från en vacker vän http://wannathinlife.blogg.se/ , hoppas det var ok :)

Har du pojkvän/flickvän? Nej

Har du haft pojkvän/flickvän 2011? Ja ett rejält pucko

Har du kramat någon 2011? Ja men helst kramas jag inte.

Har du hatat någon 2011? Hat är ett starkt ord, ogillar att använda mig utav det.

Har du sagt "Jag älskar dig" till någon 2011? Nej, det ska ta mkt för att jag ska "älska" någon.

Är du kär nu? Nej.

Kan du vissla? Ja det kan jag, på lite olika vis.

Gillar du att mysa? Nej, eftersom jag inte gillar kroppskontakt sitter jag helst själv i soffan.

Vad har du för ögonfärg? Grön-blå

Gillar du någon just nu? Min älskade hund som betyder mest av allt i hela världen.

Röker du? Nej!

Snusar du? Nej!

Knarkar du? Inte mer än allt te jag dricker. Numera tablettfri.

Är du kräsen? På olika saker är jag väl kräsen men jag klarar det mesta.

Blond/brunett? Brunett med blonda slingor.

Stjärntecken? Kräfta!

Husdjur? En hund.

Beskriv ditt hår? Det var tjockt men börjar tunnas ur nu. Axellångt. Brunt med slingor. Lite vågit.

Vad har du på dig just nu? Pyjamasbyxor i siden med nallebjörnar på och en tjocktröja och halsduk och raggsockor, fryser som en tok.

Har du något i håret just nu? En sovit-gott-tova.

Öl eller cider? Inget.

Saknar du någon just nu? Pappa...

Vad är klockan just nu? 10:13

Vad har du för status på msn just nu? Offline, använder inte msn längre.

Har du skurit dig nån gång? Ja...Behöver inte skriva mer på den frågan.

Har du fräknar? Ne men när jag var mindre ville jag ha.

Cola eller Cola Light? Inget.

Favorit tv-serie? Sjukhuset, Det okända, Pan Am, Downton Abbey. Är en allätare.

Vilken är din favoritglass? Äter inte glass längre.

Har du gråtit efter att du varit hos frisören? Faktiskt inte, har en underbar frisör.

Blir du full varje helg? Dricker inte alkohol.

Skulle du kunna tänka dig att skönhetsoperera dig? Om jag skulle, finns massor jag skulle vilja ändra på.

Kan man få ditt nummer? Nej.

Har du någon gång önskat att du var någon annan? Varje dag...

Vänster eller högerhänt? Höger. Försöker använda mig utav vänster ibland för att träna den andra hjärnhalvan.

Jag vet jag vet, jag är helt jävla sjuk, jag erkänner det! Mamma kom in och titta på mig nu på eftermiddagen (ja min mamma brukar "titta" på mig) och säger att nu har jag rasat i vikt. Lyckliga jag fick ställa mig på vågen för första gången på läääääänge (den har varit undangömd) och jag har gått ner nästan 6kg, snacka om lycka!!! Nu vet jag att detta är ett sjukt tänkande men för första gången på länge kände jag lycka, jag kände mig upprymd, levande, jag fick ett bevis på all den träning, alla de kämpande mil jag sprungit, all de sit-ups jag gjort.

Sen nu ikväll träffade jag en vän som jag inte sett på länge och hon sa att jag var smal, för mig är detta lycka även om det är en sjuk lycka som infinner sig, en sjuk lycka som finns tills jag är där ute och springer de mil jag måste springa varje dag. Men målet finns, vårruset och sen ett maraton, jag SKA klara det.

Mamma och jag har ikväll varit ute och ätit, på Malaysia. Jag åt biff med bambuskott och champinioner. Jag åt till jag insåg att bambuskotten såg ut som springmask, då kunde jag inte äta längre.
Kvällen avslutades med en kopp te och Downton abbey http://www.imdb.com/title/tt1606375/, älskar den serien!

Naglarna är för en gång skull fina med lite fransk manikyr, se hur länge dom håller med tanke på att jag aldrig kan lära mig att använda vantar ute vilket gör att naglarna blir sköra och går sönder.

Nu ska jag fortsätta med mors julklapp lite innan jag ska göra min träning och sova.

Varför ska det vara så svårt?